Ibland känns det som ett långsamt farväl. Ett hejdå som pågår i flera år. Vi vinkar och vinkar i månader. Jag vet att jag inte ska se det så, men ibland så kan jag inte hjälpa det. När jag ligger i min säng innan jag ska somna kan jag tänka på det. Just efter att man har träffats och umgåtts ett tag. Jag ser att tiden går och hur allt förändras, hur vi alla blir äldre.
Vi har kommit varandra nära de senaste åren. Du ska veta att jag värderar det så enormt högt. Jag blir mer och mer som dig. Jag ser inte slutet på din livskurva ännu och jag hoppas det är långt dit. Jag vill umgås med dig och jag vill att vi ska göra våra saker ihop. Vi seglar, pratar och fixar. Åker på saker. Vi har sett så många ställen och världsdelar tillsammans. Vi samtalar om livet, om människor och händelser. Jag ser att du är lycklig, och att du tycker jag är ok.
Du är frisk som en ungdom fortfarande, men faran lurar runt hörnet. Så ibland, bara ibland känns det som vi tar ett långtsamt farväl av varandra. Ett farväl som tar flera år och jag vill verkligen inte det. Jag är en trygg och vuxen man idag, men jag vill ha dig kvar för alltid pappa.
Nu fick du mig nästan att gråta lite över din finstämda text..och så fint, värdefullt att ha en så bra relation till sin far, att ha gjort så mkt tillsammans. Visst är Livet så konstigt, när man vet att det tar slut en gång, för alla.
Du kommer alltid ha honom kvar. På något vis. Så är det ju, eller hur?
Hoppas du har det bra i sommaren och att solen lyser ofta.
Kram på dig:)
Ja, man får känna sig lyckligt skattad som faktiskt har en bra pappa och en bra relation mellan oss. Det är väl det enda man kan påverka..
Hoppas ni njuter av solen!
kram
Så fint skrivet.
Jag saknar min pappa, han dog får några år sedan. Tyvärr så fanns det inte tid att reda ut svårigheterna, upplevelserna och livet, och kanske inte modet heller. Ibland beter jag mig precis som honom(både på gott och ont), och då känns han nära igen. Väldigt fin blogg du har.
Jag hade aldrig min pappa så nära som du uppenbarligen har din. Jag önskar att jag hade kunnat delat sånt med honom. Men han var inte sån som människa.
Nu är han död.
Ibland saknar jag honom så enormt!
Framför allt skulle jag velat honom berätta rövarhistorier för min son…