Flickan i afrika, del 2

 

 

Den vintern kom och gick solarna över himlen fort. Halvåret var snart förbi. Jobbet var avklarat fortare än beräknat och jag åkte till nairobi international airport. Frun och de små väntade på arlanda i vinterkläder. Det var kallare i sverige än vad jag mindes. Mitt liv gick tillbaka till vanliga rutiner. Vem var med i på spåret? Det blev fredags tv och middag med karlssons och beställa klinkers till badrummet.

 

En dag i slutet av maj fick jag ett telefonsamtal. Det var dags för att inspektera projektet som hade genomförts. Jag förberedde mig. Packade mina saker som jag hade gjort tidigare. Denna gång var det annourlunda. Något  hade malt i huvudet sedan jag kom hem, men inte tänkt på det medvetet. Tankarna hade drunknat i diskussioner om röda viner och vilket ekologiskt kaffe vi skulle köpa. Om börsvärdet, huspriser och lättmetallsfälgar till bilen. När jag nu åter stod och packade kom minnesbilderna tillbaka på den lilla flicka jag lärt känna en gång. Hon som gick barfota bredvid mig. Jag mindes skrattet, när hon kiknade och nästan ramlade omkull. Skulle jag ta med något till henne? Kanske något roligt? Eller något praktiskt? Jag funderade på vad som skulle passa. Plötsligt skämdes jag fruktansvärt över hur snabbt jag hade glömt bort flickan i den smutsiga klänningen.

 

Efter en lång resa med bil kommer jag  åter till samma backe där jag tidigare sett henne komma springande. Jag kände sig mer spänd än jag trodde över att vara här. Jag erkände det inte för mig själv, men hjärtat sved långt därnere då det inte kom någon flicka och mötte mig. Nyfikenheten stegrade sig sakta. Var hade hon tagit vägen? Hade hennes familj flyttat?

 

Efter en lång arbetsdag frågade jag i byn efter vad som hänt den lilla flicka som en gång bodde här. Ingen visste något. Till slut kom jag till en äldre man som satt vid ett bord och såg ut att göra absolut ingenting. Bordet hade varit grönt för trettio år sedan och hade ena benet utbytt. Han gjorde söt chai och räckte över en rykande kopp, log ett förlåt och konstaterade kort

–She died

Det slog lock för mina öron.

–What do you mean? How?

–She just died hörde jag bakom ett dovt pipande.

 

Något i mig gick sönder den dagen. Över ett slitet bord på andra sidan jorden började vi ett samtal om en liten flicka i afrika. Det blev ett sådant där samtal som jag alltid skulle minnas. Ett samtal om ett öde så vanligt här borta att det inte ens märks. Den gamle började berätta och en dyr insikt spred sig i min kropp. När jag gick därifrån var jag för alltid förändrad. 

 

Det visade sig att flickans båda föräldrar hade dött. Ryktet sas att det var av aids, men ingen visste. Någon, antagligen en släkting fick ta hand om den föräldralösa och smittade flickan, fast ingen plats fanns, ingen mat gick att finna. Det handlade om skolavgifter, mat, kläder, vatten och så vidare. Hon hade bott i hörnet av ett rum på golvet, ingen säng, en klänning, inga skor, ingen medicin, ingen skola, inga vänner. Vem vågar leka med någon vars föräldrar dog i aids.

 

Senare på kvällen grät jag inombords, ringde hem till huset vid återvändsgatan i skarpnäck. I andra änden av luren kunde jag höra hur de dansade rumba i Let´s dance. Jag snörvlade i telefonen och undrade om jag skulle ha gjort något. Vad som helst. Köpt en säng. Kläder. Skolavgiften. Mat till en hungrig flicka. Nu förstod jag orden hon sa varje dag: ”Can I go with you in the car?”

 

En ny sort ensamhet lade sig över mig. Vad dum jag hade varit. Det var en sista önskan från en dödsdömd sjuåring som jag hade hört genom bilens nedvevade ruta. En enkel önskan om att slippa dö ensam. Genom den knastriga telefonlinjen bönade jag om förlåtelse, men det var alldeles försent. 

 

 

 

 

 

*Om ni undrar, flickan på bilden är inte den i texten