Äntligen på väg. Peter kör längs höga asfaltskanter. Grovmönstrade däck. Stor V8. Han dånar fram mellan hålen i vägen. Orkan genom de öppna rutorna. Sanden ryker när bilen blir prejad av vägen av den mötande bussen. Störst går först. Så är det med mycket härnere. Snart kommer han runt hörnet. Spanska ryttare på vägen och peter hinner inte stanna. Spinner runt och blir stående, punktering på alla fyra. Muller på tomgång och bilen står bredbent och sviktar. Måste backa. Blockerat. Helvete.
Peter minns en tiondels sekund: -ska jag ta i allt vad jag har och bara ösa på? Paniken sipprar ut och läger sig som en svettig hinna över honom. Den tidigare heroiska framfarten är utbytt mot rädslan för vad som ska hända. Det som kommer är 5 beväpnade soldater med AK-47. Peter vet vad de gör med en människa, de där vapnen. Skott i luften. Ut ur bilen.
Värmen slår emot som när han var på charter. Tänker på när de var i Spanien sist. Hur de gick med fåniga flin och levde gott. Vad fan skulle han hit och göra. Beodrad ner på knä. Minnesbilden är kristallklar -jaha det är såhär det slutar. Det är såhär jag ska dö hinner han tänka. Skjuten och förblöda på den röda sanden i värmen. Svälla upp och ruttna. Hemskickad i låda. Fan, fan, fan. Helvete. Vill leva, vill leva, vill leva. Det var det enda han kunde tänka på.
Hela bilen lastas ur. Allt gås igenom. Peter undviker ögonkontakt. Av med kläderna. Av med skorna. Han stod naken och ångrade så enormt alla små bråk de haft. Ångrar alla gånger han jobbade för mycket. Hans hjärta ångrade att han inte berättade tillräckligt mycket hur mycket han älskade dig. Det var ju det ända viktiga egentligen.
Plötsligt är Peter ensam. I kalsonger står han på knä. Sandkornen känns enorma och vill alla borra in sig i knäna. Han står brevid en tom landcruiser som har punktering. Hettan är outhärdlig. Bilen ser lika vilsen ut som han känner sig. Efter tio minuter förstår han att de inte kommer tillbaka. Han bryter ihop. Aldrig har han känt sig så fri. Liftar tillbaka till kusten med en lastbil. Flyger hem och får malaria två veckor senare.
Sedan dess är inget sig likt. De fick ett nytt liv. Idag är de är totalt orädda. Så han kanske ska tacka sina rånare. Rånarna öppnade dödens dörr på glänt och därinne såg peter slutet. Kom hånflinade han. Vad de gjorde var att råna honom på livets tråkiga tristess, livets onödiga små bråk och deras oro. Istället gav de honom något faktiskt.Om man tar bort de gångerna han vaknar i drömmarna så gav de ett bättre liv. Ett rakare liv, ett liv närmare sanningen. Ett liv utan allt tjafs. Men han tänker för sig själv ibland att det där borde han ha förstått utan dem. Vad var han egentligen rädd för. Var höll han egentligen hus, mentalt. Det fanns ju inget att vara rädd för. Ikväll när de passerar under stadsljusen ser han att de är okrossbara. För gåvan han fick var ju samhörigheten.
Vad skulle du göra om du fick ett liv till?
Vilken otroligt fin berättelse, tack!
Hur kom du på ditt vackra namn - ’solvindar’?
Kram
Åh jag har en ny läsare, vad trevligt.
Vad kul att du gillade storyn!
Namnet? Tja…jag vet inte riktigt faktiskt..bara kom sådär plötsligt. Gillar solen och vinden så jag tyckte det skulle passa.
Kram tillbaka
Här är jag en nygammal läsare från ab… älskar dina rader, vill bara följa med läsa mer.
Tack livsglimtar! Vad glad jag blir, nu har jag 3 läsare
Ni är alla hjärtligt välkommna allihop!
Är så glad att hitta igen dej!
Älskar det du skriver ju!
Så nu har du 4 läsare.
Men du, att kommentera är jag rätt usel på.
Men jag ska försöka så du känner att du får lite feedback liksom..
Så kul att “se” dej igen!
Käringen
Hej där …käringen,
Jag är precis som du…läser men inte kommenterar. Känns som jag inte vet vad jag ska säga, eller att jag säger samma sak jämnt. Vad kul att jag har hittat dig med och välkommen hit!
Spännande. Jag tror att jag är en överlevare. Jag har varit med om en hel del i mitt liv. Har bl a legat på ett tak i Marakesh och sett män med knivar gå nedanför och söka efter mig och min väninna. Då hade jag redan mist min pojkvän och visste hur snabbt en kniv kan döda. Tänkte många sådana här tankar som du skriver i din berättelse. Att är det så här vi ska dö. Vad skulle vi hit att göra. Solen stekte och vi låg där blickstilla tror uppåt två timmar innan vi vågade oss ner igen och sprang för våra liv. Då hade nästan solen tagit död på oss redan. En annan gång blev jag förföljd av en öststatsliga vid Stureplan, som lyckades ta alla mina besparingar via bankautomaten. En historia för sig som slutade lyckligt tack vare att SE-banken hjälpte mig. Att veta att man är förföljd av ca 7 män. Se dem samarbeta och inte förstå varför. Då är man liten även om man befinner sig på hemmaplan, Stureplan. Kom bara att tänka på det här eftersom jag blev “drabbad” av din berättelse. Ps. Det var trevligt att träffas. Undrade så om du gick till Niki den där fredagen, då vi aldrig lyckades ta oss dit.
thahsvdaf