Jag räddade åtminstonde en

 

Högt upp på den grönklädda klippan stod Olivier. Vinden blåste genom hans kläder och över grusvägen. Han hade just köpt en flicka från Nepal och de gick längs landsgränsen. Han fick henne billigt, då fadern inte var villig att betala underhåll och skolgång till sin dotter. Olivier trodde det var en befrielse för henne, för han anade att pappan var ett svin större än honom själv. Han tänkte att hon skulle bli tjänstflicka hos en rik familj i Indien.

 

Någonting märkligt hände I mötet med henne. Det strömmade som en osynlig, gränslös kärlek genom honom i en evighets sekund.  Hon var den plats, som han så länge hade längtat till. Han såg sin syster, sitt barn och sin mamma, allt i ett. Så som han hade drömt och fantiserat att de var, när han hade vuxit upp på gatorna. Olivier beslöt att se till att hon fick en skolgång. Sedan försökte han hitta ett namn till henne. 

 

Hennes tunna hjärta fladdrade då hon gick med spinkiga ben bredvid honom. Han slöt ögonen och gick med flickan i handen högt upp på vägen längs klippan och låtsades att han var hennes pappa. Att de var den familj som han inte hade kunnat få. Han ville skydda henne från allt i livet.

 

Han mindes hur dammet släppte hälen för varje steg, då hennes fötter lyfte . Den trasiga klänningen. De trasiga känslorna. Oliviers fragmentariska känsloband till den positiva delen inom sig försökte få kontakt med varandra. Det var som kortslutning. Hans tankar om hennes liv lämnades i dammet, som yrde i små cirklar och lade sig på den ensliga vägen i Burma. Han var tvungen att koncentrera sig på traktens banditer. Dödens triangel i skymning hade han blivit varnad för otaliga gånger. Längre ner i passet hade han sin kontakt. Förhoppningsvis var han kvar och vid liv.

 

Tjugo år senare lämnar Olivier över en bukett blommor till en stolt kvinna som just tagit sin examen. Hon sjunger fram sina toner då hon talar. Hennes leende strålar genom hans kropp ännu. Ändlösa gånger som han har tvättat hennes fötter. Ändlösa gånger han har tvättat bort dammet från vägen. Idag ser han henne gå på skolgården. Han ser ett par lyckliga fötter i ett par fina skor, på en fullkomlig kvinna. Han tänker, jag räddade åtminstone en.