Jag brukar lägga mig på sydostlig kurs. Båten kränger mjukt över mot styrbord och skummet slår mot skrovsidan. Där låser jag rodret ett tag och låter båten segla sig själv. Går ner i kajutan och hämtar en snäcka som passar för dagen. Jag har en hel hög därnere i ikeabacken. Väl uppe igen ser jag mig omkring. Ser hur havet och himlen avlöser varandra. Hur solen och molnen hänger däruppe. Försöker se de osynliga vindarna som driver mig framåt. Jag minns hur vi seglade förbi våra vikar härute i skärgården. Ibland ser jag dig sitta i sittbrunnen. Ofta tar det ett tag, men sen brukar jag säga något. Antingen något jag vill säga till dig som jag inte hann med, eller något som du själv brukade säga. Det brukar bli ett minne som jag berättar till slut. Sen kastar jag i din snäcka i havet.
Varje gång jag seglar ute bland kobbar och skär så slänger jag i en snäcka. Det är snäckor som du har samlat på alla de olika ställen vi varit på. Du har släpat hem dem i handbagaget, bakluckan till bilen och till och med i en sadelväska på motorcykeln. Vi hade en hel korg med snäckor hemma till slut. Nu när du inte är här så slänger jag i dem en i taget. Detta hav är min minneslund för dig.
