Det finns inga under, vi blir bara äldre

Dörren till altanen stod på glänt och den varma vinden letade sig försiktigt in i rummet. Från de stora vidderna i södra usa kom de. Genom träden på de karibiska öarna, osynligt korsade de atlantens vågor. Fuktades, värmdes, kyldes. Upp över europas kontinent. Strök genom de franska gatorna, över de gamla kvarglömda tomaterna på torget, runt husknutarna. Förbi trädgården och in genom altandörren där jag stod. Utmed soffhörnet och upp för ditt ben. Genom din klänning. Så långt hade vinden rest för att ventilera din klänning.

Ingen såg. Men jag stod och tittade hur vinden for över din klänning. Jag hade ju själv följt vinden hela den vägen. Jag angjorde hamnen trött efter överfarten. Slog ordentliga knopar i bryggan. Sömnen var en befrielse. Nästa dag hamnade jag i trevligt samtal och blev bjuden på fest. Cocktailparty anade jag. Inte mitt folk men jag behövde träffa människor igen. Social träning efter långa veckor till havs. Så jag dök upp. Gick genom en svart grind, över gruset till entrén. Välklädda människor, pengar. Det smakade vilsenhet i huset. Få möbler i ljust trä. Vita väggar och minimalistiskt inrett. Jag gick genom rummet mot köket och passerade er samtalsgräns. Vi mötte blickar. Jag såg att du var rädd. När jag stod i köket och insisterade att själv göra min drink såg jag tecknen. Efter en del arbete med utsatta kvinnor hade jag fått ett tränat öga. De små tillbakaryggningarna när han höjde handen till vinglaset. Små små tecken. Blicken. Det pålagda leendet. Ett dolt blåmärke. Kvällen fortsatte i en easy listening stil med små inslag av findroger. Knarka till hissmusik. En slank dam med talande pupiller. En irriterad näsa. Sånt.

Efter middagen gick jag ut på terrassen. Stod länge och såg ut över den vidunderliga utsikten. Plötsligt stod du där bredvid. Du hette Maria. Kolsvart hår förbi axlarna med bruna ögon. Mexiko förenat med Puerto Rico. Det första du sa var att han inte var kvar. Han var tvungen att gå. Du rättfärdigade din existens. Vi pratade lite stelt men efter ett tag släppte du garden. Du log. Oj vad du log. Jag tror du ville gråta. Vi i gick i trädgården och pratade. Du öppnade dig, släppte in mig. Jag vet inte varför. Jag kunde bara tänka på dina händer som snuddade vid mig. Jag undrade hur det var att kyssa dig. Om du ville ligga sked eller om du ville sova på min axel. Om du tog all plats i mitten av sängen. Vad du gillade att göra på söndagsmornar. Jag undrade om du visste att delfiner måste komma ihåg att andas. Jag undrade om du ville segla iväg och rymma med mig. Om jag kunde tvätta ditt hår på akterdäck någon dag. Jag undrade om du såg vad jag tänkte. När jag skulle gå så frågade du om jag ville stå där så du kunde hålla mig. Bara ett tag sa du. Du kramade mig så hårt. Du klättrade upp på mig som ett barn och lade benen runt mina höfter. Jag bar dig där i klänningen i trädgården och du kvävde något i min nacke. Något du ville säga kanske. Sen skildes vi åt.

Idag sitter jag i min lya och ser ut över takåsarna i Stockholm. Ibland blir jag sådär sentimental. På sommaren om jag spelar den där musiken igen. Ja, vi sågs nästa dag. Du kom ner till kajen och stod i din kofta. Du viskade på mig och såg ut att frysa. Vi sa inte så mycket den kvällen. Musiken var på och nästa dag var du borta. Jag släppte förtöjningarna och seglade iväg. Vet du att jag skadade handen senare? Jag fastnade med handen i repen. Det var hårt väder och mycket fartyg och jag var trött, så trött. Du var så närvarande den resan så jag har alltid tänkt att ärren på handen är ett minne av dig. Det var som att min hand kände vid ditt bröst och blev märkt för livet. Så när jag hör den musiken igen så går jag ut på min balkong och då kan jag se dig där. Jag ser din kontur när du står lutad mot räcket. Du följde med och vi byggde upp något här. Du står och ler sådär som du gjorde i trädgården. Dina ögon. Speciellt när det är månklart. Då tar min ärriga hand vinglaset och jag ser samma båt ligga förtöjd nere vid bryggan. Tyst säger jag ditt namn till natten. Jag hoppas att luften ska föra med min röst långt ut över haven och till dig. Som den där vinden som hittade dig vid franska kusten. Jag viskar och undrar var du är och hur ditt liv ser ut. Om du minns mig. Hur det hade varit om du följd med. Jag hade velat ge dig så mycket. Ibland tror jag att det hjärtat som ville ge dig allt seglade vilse, när den lämnade hamnen den där morgonen.