Det är märkligt hur en del människor kan förstöra ens liv, och sedan vägra inse sin egen roll och bara skylla ifrån sig. Inte ens be om ursäkt för att de nästan tog livet av en. Bara en axelryckning och ”tja, jag kan inte rå för det”. Eller ”sån är jag”. Vissa människor kommer aldrig att ta sitt ansvar i livet gentemot andra och deras känslor, det är väl bara så. Något som skulle vara så enkelt och förlösande för någon bjuder man inte på. När du inte kan ge dem något som de behöver, då blir du ett redskap för att de ska må bra.
Jag har pratat med flera som själva har erfarenhet av relationer där man blir decimerad till intet. Hur gör man någon så liten i ett förhållande? I mitt fall, blev jag utstängd sakta men säkert. Inga svar, ingen reaktion. Hemliga sms, trevande svar, olika svar, historier som inte stämmer. Bara vaga antydningar som är gjorda att skapa förvirring. Hon ville att jag skulle börja tvivla på min magkänsla. Hon var duktig på sånt. Det var noga utvalda strategier, en liten gränsövergång för att sedan retirera snabbt tillbaka igen. Men är gränsen redan bruten, kan man gå över den lite lättare igen, senare. Det jag blev utsatt för var en textbok i manipulation. Det säger de människor jag pratat med som kan sånt. Jag var så naiv. Hon kunde bolla med mig precis som hon ville.
Idag förstår jag mekanismen bakom. Jag har fått en hel del förklarat för mig. Man tänjer gränserna lite i taget. Däremellan ångrar man sig djupt, så att den andre får mycket dåligt samvete. Därigenom är det lättare nästa gång och till slut har den andre accepterat saker i sitt förhållande som han eller hon aldrig skulle annars. I och med att det går så långsamt så märker man det inte lika mycket. En annan viktig sak är att bryta ner den andre, sedan kan man plantera in sina egna gränser. Det var precis det jag blev utsatt för. Jag fick alltid tre olika budskap om samma situation. Det var ett till mig, ett mer ärligt i dagboken, sedan ett i tex bloggen eller utåt sett.
Jag kom ihåg hur jag tänkte flera gånger: Om det här var en normal tjej, skulle jag ha dragit mig ur för länge sedan. Men de var alltid det där…att det var synd om henne, att hon inte kunde rå för det. Jag tänkte ofta att om bara jag är tillräckligt stark så går det. Jag kan vara stark för oss båda. Med den tanken blev man sedan ljugen till, det gjorde ont.
En massa konstiga saker hände i vårt förhållande. Jag fick en bok för att lättare förstå hur människor med övergrepp beter sig. En del blir promiskuösa och en del blir återhållsamma. I den vevan läste jag en chatt där hon skrev att hon brukade prostituera sig när ångesten blir för stor. Det är hårt att läsa sånt när man läser om den person man älskar. Jag frågade om det och sade att jag läst det. Hon ryckte på axlarna och sade bara att ”det var bara så hon skrev”, för att hjälpa en kompis. End of diskussion.
De större problem vi hade talade vi inte om, utan mer om följderna av dem. Hon hade ett sätt att ta in män i vårt förhållande som innan hade orsakat så mycket lidande i hennes liv. I NY skulle hon bo hos den man som hon varit otrogen mot sin fd man med. Det brukade hon göra varje år. Själva händelsen var sex år sedan och när hennes man fick reda på det, skällde hon ut honom istället för att stå för det och förklara för honom. Istället för att överhuvudtaget SE sin man. Istället låste hon in sig. Han grät på nätterna, han var förkrossad. Först förvägrade hans hustru honom sex med skilda sovrum, sedan träffade hon andra istället. Hennes svar var att stänga ut honom, precis som hon alltid gjorde. Han tog sitt liv några dagar senare. Det är en makaber historia, jag vet. Det jag var med om var bara en promille av vad han stod ut med.
Det som hände mellan oss var att hon skulle åka till NY och bo hos samma man. Fast hon ”glömde” att säga det till mig. Jag råkade komma på henne av en händelse då vi åt middag en dag innan hon skulle åka. I slutändan var det mitt fel att hon mådde så dåligt. Det var ju jag som sade att det var oacceptabelt att ha det så. Det var ju jag som då fick henne att må dåligt.
Den andra saken vi hade problem med var en man vi skulle umgås med. Vi skulle träna ihop alla tre. Det jag inte visste var att de två hade haft ett förhållande. Hon brukade suga av honom då hans fru var borta, sedan umgicks hon med de två efteråt, som om inget hade hänt. Jag tyckte det var ..ett dåligt val….men det var innan mig, så själva historien struntade jag i. Men det jag däremot inte ville acceptera, var att hon inte berättade deras historia för mig. Jag var helt utanför, och det var de två som skulle dela en hemlighet gentemot mig. Istället för att ta itu med dessa två problem var det jag som var problemet. Jag hade nämligen, precis som hennes fd man och hennes fd killar läst hennes dagbok där allt stod. Det är inget jag är stolt över, men det har jag aldrig gjort innan eller skulle göra om någonsin. Det var ett resultat av att bli totalt utstängd i ett förhållande. Tydligen var jag inte den enda som kände så.
Där stod vi med våra konflikter. Hon trodde att hon visade mig ånger då hon försökte ta livet av sig, tror jag. Istället fick jag hela hennes ångest, för att jag inte accepterade dessa två ..”problem”. Jag var taskig som inte kunde stå ut med det. Det var ju trots allt inte hennes fel, hon ”kunde ju inte rå för det”…det var ”så hon var”, och jag skulle acceptera det. Jag försökte acceptera det länge, men de dagliga lögnerna och tystnaden gjorde att det inte gick. Var jag omedgörlig som inte accepterade det?
Efter att dessa två saker kom fram, dessutom ganska tidigt i vårt förhållande gick det bara käpprätt utför. Jag litade inte på henne och hon gjorde sitt bästa att stänga ut mig och göra mig liten. Det gick ganska bra för henne. Hon är ett proffs med fingertoppskänsla.
Det slutade med ett mail där hon tyckte att det var onödigt för oss att ses, för det ”gav” inget. Nej, det fanns väl inget mer av mig att dränera då antar jag. Jag skrev ett hat-mail där jag gjorde slut och förklarade varför hon var ond mot mig. Hon mailade mina bekanta och även människor som hon visste att jag tagit avstånd från och varnade alla för jag ”var farlig”, sedan drog hon vidare till sin flirt i halmstad, helt oberörd. Jag fick lära mig att hantera panikångest för första gången i mitt liv och fick hjälp för att inte avsluta mitt liv.
Det är märkligt hur en del människor kan förstöra ens liv, och inte ens be om ursäkt. Inte ett ord. Men det ingår nog i den sortens personer, det är vad min terapeut säger i alla fall.
